Att inte dras ner under ytan.

Ja. Nu undrar ni väl förstås hur jag har skött mig och hur det går för mig under bloggpausen. Och ärligt talat vet jag inte vad jag ska skriva. Jag har varit nere i en svacka, men ingen djupdykning. Men jag är tudelad om saken. Jag ska berätta för er hur det har gått och sedan även berätta varför jag känner mig lite kluven om min svacka.

Renoveringen av lägenheten började i början av december. Vi sov i vår gamla lägenhet men var dagar och nätter i den nya där vi tapetserade, la golv etc. Renoveringen fortlöpte under två veckors tid. Det höll inte riktigt med inga-kolhydrater-grejen under renoveringen eftersom att vi praktiskt taget inte bodde någonstans. Vi hade inget kök att laga mat i den nya lägenheten. Därför blev det grovt bröd, krov, lite sallad och dylika enkla saker. Men ingenting farligt annars, utan bara lite kolhydrater. Det störde mig ganska mycket, då jag verkligen ville äta så lite kolhydrater som det bara var möjligt. Nåja, allting gick bra tills just före jul. Då började det ju bjudas på julmat och någon icke-light-julmust, en bit mjukkaka, några potatisar slank ner. Detta fortsatte till nu i mitten av januari. Ingenting allvarligt egentligen, men mer kolhydrater än jag önskat att jag proppat i mig. Dessutom blev jag av med vågen när vi flyttade eftersom att den bara var lånad, så jag har inte vägt mig sedan veckan före jul tror jag.

Nåja, varför är jag kluven över svackan då? Jo, för att..

.. jag är å ena sidan fruktansvärt besviken på mig själv att jag föll för frestelsen trots att jag vet hur jäkla lätt jag har att falla tillbaka i gamla, dumma jävla hjulspår. Trots att det inte skenade iväg totalt så stör det mig att jag överhuvudtaget hade en sådan svacka. Jag har mått jättedåligt av detta och känt mig stor som en kossa. Något som verkligen lindrades avsevärt när jag tog tag i vikten på allvar och slutade med kolhydraterna. Jag åt inte bara nyttigt, jag kände mig nyttig och fräschare. Men allt detta försvann när jag började fuska. Jag är och var djupt besviken på mig själv.

.. å andra sidan så är jag på något konstigt vis fruktansvärt nöjd med mig själv. Jag klarade av att stoppa det. Jag klarade av att sparka mig själv i arslet och ta tag i maten igen. Det spårade aldrig iväg och jag började aldrig tröstäta. Det var bara onödiga grejer som smet ner med jämna mellanrum. Men det är första gången som jag inte börjat tröstäta och öka upp allt som jag gått ner i vikt. Första gången. För mig är det jävligt stort. Det skenade aldrig iväg. Jag tog mig bara i kragen och är nu tillbaka till min kolhydratfria (nåja) kost igen. Inte mer kolhydrater än väldigt nödvändigast. Sedan ska jag också ta tag i motionen när min treveckors influensa vill ge med sig.