Att inte dras ner under ytan.

Ja. Nu undrar ni väl förstås hur jag har skött mig och hur det går för mig under bloggpausen. Och ärligt talat vet jag inte vad jag ska skriva. Jag har varit nere i en svacka, men ingen djupdykning. Men jag är tudelad om saken. Jag ska berätta för er hur det har gått och sedan även berätta varför jag känner mig lite kluven om min svacka.

Renoveringen av lägenheten började i början av december. Vi sov i vår gamla lägenhet men var dagar och nätter i den nya där vi tapetserade, la golv etc. Renoveringen fortlöpte under två veckors tid. Det höll inte riktigt med inga-kolhydrater-grejen under renoveringen eftersom att vi praktiskt taget inte bodde någonstans. Vi hade inget kök att laga mat i den nya lägenheten. Därför blev det grovt bröd, krov, lite sallad och dylika enkla saker. Men ingenting farligt annars, utan bara lite kolhydrater. Det störde mig ganska mycket, då jag verkligen ville äta så lite kolhydrater som det bara var möjligt. Nåja, allting gick bra tills just före jul. Då började det ju bjudas på julmat och någon icke-light-julmust, en bit mjukkaka, några potatisar slank ner. Detta fortsatte till nu i mitten av januari. Ingenting allvarligt egentligen, men mer kolhydrater än jag önskat att jag proppat i mig. Dessutom blev jag av med vågen när vi flyttade eftersom att den bara var lånad, så jag har inte vägt mig sedan veckan före jul tror jag.

Nåja, varför är jag kluven över svackan då? Jo, för att..

.. jag är å ena sidan fruktansvärt besviken på mig själv att jag föll för frestelsen trots att jag vet hur jäkla lätt jag har att falla tillbaka i gamla, dumma jävla hjulspår. Trots att det inte skenade iväg totalt så stör det mig att jag överhuvudtaget hade en sådan svacka. Jag har mått jättedåligt av detta och känt mig stor som en kossa. Något som verkligen lindrades avsevärt när jag tog tag i vikten på allvar och slutade med kolhydraterna. Jag åt inte bara nyttigt, jag kände mig nyttig och fräschare. Men allt detta försvann när jag började fuska. Jag är och var djupt besviken på mig själv.

.. å andra sidan så är jag på något konstigt vis fruktansvärt nöjd med mig själv. Jag klarade av att stoppa det. Jag klarade av att sparka mig själv i arslet och ta tag i maten igen. Det spårade aldrig iväg och jag började aldrig tröstäta. Det var bara onödiga grejer som smet ner med jämna mellanrum. Men det är första gången som jag inte börjat tröstäta och öka upp allt som jag gått ner i vikt. Första gången. För mig är det jävligt stort. Det skenade aldrig iväg. Jag tog mig bara i kragen och är nu tillbaka till min kolhydratfria (nåja) kost igen. Inte mer kolhydrater än väldigt nödvändigast. Sedan ska jag också ta tag i motionen när min treveckors influensa vill ge med sig.

Det börjar hända saker..

Hurra! Jag hoppas att det inte bara är inbillning. Men jag tror jag har krympt lite, lite.  Detta är första gången jag märker av någonting. Om sanningen ska fram så är jag väl ganska skeptisk av mig och brukar mest tro att det är önsketänkande. Och måttband är ingenting för mig då jag alltid lyckas ta måtten på olika ställen vilket ofta bara medför katastrof istället för pepp. Helt plötsligt kan jag ha ”ökat” flera cm på bara någon dag.

I alla fall. Jag köpte en parkas från Ellos, eller två stycken om man ska vara petnoga. De kostade 29 kr/st så jag passade på att köpa två stycken. Dessa har jag använt som slitochslängjackor. Typ i jobbet, när jag tränar eller gör andra aktiviteter som kräver oömma kläder.

När jag fick hem jackorna så gick de inte ner över min ladugårdsvägg till rumpa. Men det gjorde ingenting eftersom jag är så pass lång så fungerade den utmärkt som jacka också på mig. Och till det priset är inte jag den som är knusslig över sådana petitesser.

Grejen är att imorse när jag hastade iväg till jobbet så tog jag på mig jackan och tog hissen ner till bilen som vanligt. I hisspegeln var det något utöver min nya frilla som inte stämde. Hm. ”Plötsligt händer det”. Min jacka är ingen jacka något mer utan faktiskt en parkas – som går ner över rumpan. Jag reflekterade inte över det först, utan jag drog bara på mig jackan och ner över rumpan. Och wow. Det har kanske hänt något ändå.

Stort.

En bra start.

Snart börjar det närma sig rekordtid för mitt Nya liv. Det brukar oftast inte hålla i sig speciellt länge, utan jag brukar för det mesta ge upp efter ett tag när det inte gett något resultat.

Men anledningen till att det fungerat såhär pass länge den här gången tror jag beror fyra olika saker:
1. Bloggen. Jag har fått möjligheten att prata med flera i samma situation, något jag aldrig fått tidigare. Sedan har jag ju liksom er att bevisa något för också, inte bara mig själv.
2. Mer matfrihet. Jag har valt att inte pressa mig själv allt för hårt, för att jag nu tror på att det är det mest hållbara alternativet i längden. Alla dagar är inte perfekta, men jag gör så gott jag kan och försöker göra morgondagen bättre. Att leva på luft klarar ingen!
3. Ingen träningsstress. Tidigare blev jag lätt manisk och pressade mig själv att gå promenader och träna hela tiden. Tills jag lessnade på att göra mig själv besviken, och gav upp. Det går inte så bra med motion och träning för tillfället för att det är så mycket annat just nu. Men jag tänker låta det ta den tiden det tar och förhoppningsvis komma in i en bra rytm som passar mig.
4. Ingen självdestruktivitet. Jag har aldrig tillåtit mig att peppa mig själv förut. Snarare tvärtom så skällde och anklagade jag mig så fort jag fick chansen. Men nu är det slut med det.

För jag kan.

Dagens meny – 13 november

Frukost: Knäckebröd, skinka, ost, gurka och mjukost.
Lunch: Köttbullar, varma grönsaker och gräddsås.
Middag: Ost- och skinksallad och dressing.
Fika: Kaffe, mjölk och frukt.

Jag är stolt över att jag höll mig från gräddtårtan på kalaset. Barnkalas med godsaker är så frestande.

Tjatig.

Förlåt om jag kan bli lite tjatig med mina menyer. Men de finns till mycket för mig själv också. För att jag ska kunna få en så bra, överskådlig bild av dagens mat som möjligt. Så jag kan utvärdera och försöka förbättra.

Sedan blir det ju lite pepp också. När man kan gå och titta tillbaka på allt man ätit. Då känner man sig glad att man hållit sig ifrån alla pommes frites, potatisar, fikabröd och rostbröd.

Dagens meny – 10 november.

Frukost: Ost- och skinksallad.
Middag: Fläskfilé, stek, sallad, fetaost och chilisås.
Dryck: En flaska vitt vin och några drinkar med vodka och Bravo juice.
Fyllemat: En hamburgare (utan bröd) med ost och kall sås. Och 5 chips.

Det var fest och trots att spriten innehåller mycket kalorier och att jag åt chips så är jag stolt över mig själv! Vi blev bjudna på middag och jag avstod både från den smaskiga potatisgratängen, de färgglada drinkarna och faten fulla med snacks efteråt.

Jag känner ingen ånger.

Jag kände inte att föregående, deppiga inlägg förtjänade en plats överst på den här bloggen. Så den får genast lämna plats för lite pepp. Vik hädan, mörka tankar!

Jag känner mig väldigt glad över att det snart har gått tre veckor och jag inte ätit något som jag skämts över att skriva ner här. Inte något jag ångrat att jag inte borde ätit. Inte något som skapat ångest.

Inte en enda sak. Det är stort för mig. Verkligen stort.

Jag vill inte misslyckas.

Jag ville bara tacka för allt pepp jag fick efter gårdagens vägning. Det betyder otroligt mycket och stärkte mig ännu mer beslutet att inte ge upp. För trots att jag gör detta för min egen skull så känns det ändå bra för mig att ha någon att stå till svars inför. Att bevisa något. Att jag klarar det. Det pushar mig ännu mer i rätt riktning.

Tack.

Det går jättebra att äta nyttigt.

Jag är glad att jag inte fått något sug efter något onyttigt och syndigt ännu. Verkligen jätteglad. Det gör allting så himla mycket lättare. Och det är ju faktiskt den första tiden som brukar vara värst. Självklart stålsätter jag mig för eventuella svackor.

Men ändå.

Det är ni som hjälper mig.

Jag ville bara tacka alla söta hjärtegryn som kommenterat min viktnedgång. Tack, tack, tack. Det värmer så otroligt i lillhjärtat. Och tack alla som kommenterat något överhuvudtaget.

Jag känner på mig att det här. Bloggen alltså. Det är den som kommer vara den stora skillnaden från alla andra gånger jag försökt gå ner i vikt. Då hade jag liksom ingen likasinnad att prata med, dela erfarenheter och få goda råd av. Istället fick jag det av folk som tagit sig från 70 till 60 kg. Eller av folk som aldrig ens behövt banta. Det hjälpte faktiskt inte så mycket.

Här får man så otroligt mycket pepp, inspiration och goda råd av människor som varit eller befinner sig i sin egen sits.

Tack.