Att inte dras ner under ytan.

Ja. Nu undrar ni väl förstås hur jag har skött mig och hur det går för mig under bloggpausen. Och ärligt talat vet jag inte vad jag ska skriva. Jag har varit nere i en svacka, men ingen djupdykning. Men jag är tudelad om saken. Jag ska berätta för er hur det har gått och sedan även berätta varför jag känner mig lite kluven om min svacka.

Renoveringen av lägenheten började i början av december. Vi sov i vår gamla lägenhet men var dagar och nätter i den nya där vi tapetserade, la golv etc. Renoveringen fortlöpte under två veckors tid. Det höll inte riktigt med inga-kolhydrater-grejen under renoveringen eftersom att vi praktiskt taget inte bodde någonstans. Vi hade inget kök att laga mat i den nya lägenheten. Därför blev det grovt bröd, krov, lite sallad och dylika enkla saker. Men ingenting farligt annars, utan bara lite kolhydrater. Det störde mig ganska mycket, då jag verkligen ville äta så lite kolhydrater som det bara var möjligt. Nåja, allting gick bra tills just före jul. Då började det ju bjudas på julmat och någon icke-light-julmust, en bit mjukkaka, några potatisar slank ner. Detta fortsatte till nu i mitten av januari. Ingenting allvarligt egentligen, men mer kolhydrater än jag önskat att jag proppat i mig. Dessutom blev jag av med vågen när vi flyttade eftersom att den bara var lånad, så jag har inte vägt mig sedan veckan före jul tror jag.

Nåja, varför är jag kluven över svackan då? Jo, för att..

.. jag är å ena sidan fruktansvärt besviken på mig själv att jag föll för frestelsen trots att jag vet hur jäkla lätt jag har att falla tillbaka i gamla, dumma jävla hjulspår. Trots att det inte skenade iväg totalt så stör det mig att jag överhuvudtaget hade en sådan svacka. Jag har mått jättedåligt av detta och känt mig stor som en kossa. Något som verkligen lindrades avsevärt när jag tog tag i vikten på allvar och slutade med kolhydraterna. Jag åt inte bara nyttigt, jag kände mig nyttig och fräschare. Men allt detta försvann när jag började fuska. Jag är och var djupt besviken på mig själv.

.. å andra sidan så är jag på något konstigt vis fruktansvärt nöjd med mig själv. Jag klarade av att stoppa det. Jag klarade av att sparka mig själv i arslet och ta tag i maten igen. Det spårade aldrig iväg och jag började aldrig tröstäta. Det var bara onödiga grejer som smet ner med jämna mellanrum. Men det är första gången som jag inte börjat tröstäta och öka upp allt som jag gått ner i vikt. Första gången. För mig är det jävligt stort. Det skenade aldrig iväg. Jag tog mig bara i kragen och är nu tillbaka till min kolhydratfria (nåja) kost igen. Inte mer kolhydrater än väldigt nödvändigast. Sedan ska jag också ta tag i motionen när min treveckors influensa vill ge med sig.

Frånvarande.

Usch. Nu har jag varit på vift härifrån länge nog. Tycker att det börjar bli dags att återvända. Ni är så gulliga som ändå tittat in här med jämna mellanrum och lämnat några rader. Det värmer verkligen i hjärtat att veta att ni inte lämnat mig trots att jag varit helt oaktiv länge nu. Att ni ändå tänker på mig och tittar in här för att se om jag fått tummen ur och skrivit något.

Det har varit så mycket här nu bara så jag har faktiskt inte hunnit. Det har varit flytt, nytt jobb, födelsedagar och helgdagar som avlöst varandra. Och jag kan med handen på hjärtat säga att både bloggen och maten blivit väldigt åsidosatta på grund utav detta.

Men nu hoppas jag att jag kommer tillbaka med full kraft.

Flytt.

Jag ville bara berätta för er att jag och sambon ska börja flytta till vår nya lägenhet idag. Så jag vet inte riktigt hur det blir med uppdateringarna den närmaste tiden. Både för att flytten kommer nog att stjäla det mesta av vår tid och sedan vet jag inte hur det blir med vårat Internet. Det brukar ju passa på att krångla både en och två gånger innan allt rullar på som vanligt med den saken.

Men jag ska försöka uppdatera så ofta jag kan. Vikten kommer jag i varje fall att fortsätta lägga in varje vecka så ni kan hålla er uppdaterade. Men jag hoppas ni förstår att tiden inte räcker till alltid och att ni inte lämnar mig ändå!

Jag gillar ju er. <3

En väldigt annorlunda sport.

På många sätt tycker jag att kämpa med vikten är lite som att utöva en sport.

Man får kämpa för att inte ge upp, man blir alltid lika glad vid bra resultat och det är alltid lika jävla svårt att se hur lätt det går för sina medspelare/motståndare. Hur lätt de stöter kulan, skjuter bollen, åker skidor eller går ner i vikt.

Och motgångar är alltid lika svåra att ta.

Bristningar.

En sak som jag verkligen skäms utöver mitt tröstätande är mina bristningar. De finns där som ett påminnande om min övervikt hela tiden. Inte nog med att man är tung som en häst, man är dessutom brännmärkt. För även fast man kan ha det utan att vara överviktig så har jag så mycket. Överallt.

Eftersom jag steg några tiotals kilon från början pga av att jag blev felmedicinerad så hann inte huden med för fem öre. Detta resulterade i bristningar på armar, mage och sidor.

För vissa försvinner de ju när man går ner i vikt, men jag tror inte att mina kommer göra det. De är nog för många.

Men vi får väl se.

Ni får helt enkelt föreställa er så länge.

Jag älskar att fotografera. Men hur får man mat att se aptitlig ut med en skitkamera? Svar: Det går inte. Jag tycker själv att det är roligare med lite bilder och inte bara text. Men när kebabgrytor ser ut som upphostade inälvor så får det faktiskt vara!

Jag återkommer när jag har något mer trevligt att visa er.